en sån där natt
Igår hade jag en sån där natt. Jag tror dom flesta med PE känner igen sig. Att man nu och då har nätter då man grubblar ner sig totalt och helt meningslöst i sitt PE. Eller nää jag kan inte säga att det är helt meningslöst ändå, bara till viss del. Endel nätter har man ju tänt nån glödlampa eller satt sig ner för att skriva ihop ett brev till nån läkare eller dyl.
Jag har haft flera år nu när jag inte tänkt så mycket på mitt PE. Jag har trivts med mitt liv, blundat för spegeln och lyckats lära mig att behärska kluckandet någolunda i bröstkorgen.
På senare tid har jag börjat få ondare, kluckandet har börjat komma oftare, t.o.m haft det när jag legat på mage ibland, eller suttit. Har känt hur jag behöver mer luft i mina lungor men att det bara tar stopp.
Igår kväll grubblade jag över allt det här. Jag tänkte på en eventuell operation. Tänk om det inte ens går att operera av nån ännu okänd anledning. Jag vände och vred mig i sängen. På rygg uppstod kluckandet och smärtan direkt. På sidan kändes allt bara ihopklämt och obehagligt å på mage blev det tungandat. Annars brukar magläge va det optimala.
Somnar man inte tänker man. Ångesten krypandes. Så här nära har jag aldrig varit. Det börjar vara skrämmande. Riktigt skrämmande.
Jag måste krypa fram ur min dimmvärld och göra detta till min verklighet.
Till min och min omgivnings verklighet. Det är där min ångest ligger.
Det steget ligger före kniven.
