post op 1
På morgonen fick jag i mig lite mer vätska och nån mer brösbit om jag inte missminner mig. Jag blev även tvättad, var som peeling. Otroligt skönt måste jag säga och sköterskan var väldigt diskret och duktig. (Men otroligt dålig på Engelska, som de allra flesta sköterskor där var)
Två sjukgymnaster kom förbi och frågade hur allt var. Frågade om jag ville testa att stå. Absolut, testa kan man alltid. Trodde inte riktigt det skulle gå men lets try. Med gemensamma krafter så satt jag i sängen och fick håret borstat. Med ytterligare gemensamma krafter stod jag på egna ben och fick nya lakan i sängen. Massor av beröm och stoltheten sken säkert lång väg.
Då besiktningen var klar, papper fixade mellan avdelningarna blev jag uppskickad på rummet. Jag slapp gå utan fick både mig och sängen transporterad såklart. Strax efter min ankomst dök gubben upp! Jag glad. Dock var jag inte ett särskillt trevligt sällskap. Jag somnade med mackan halvvägs till munnen, i munnen, med vattenflaskan i handen och sugröret i munnen. Jag somnade mitt i en mening och ibland bara nån minut efter att jag vaknat. Men han satt där, troget som en hund vid min sida darlingen. Fick även bestämma själv över morfinet nu. Fick trycka hur mycket jag ville. Jag skulle inte ha ont sa dom och jag kunde inte överdosera. Trodde dom inte riktigt så lite försiktig på knappen var man. (Jag fick alltså en jämn ström morfin per automatik men ville jag ha mer skulle jag bara trycka och detta kunde jag göra varje kvart om jag ville)
operationsdagen
Vaknade några timmr efter operationen på IVA och gubben satt med mig. Allt hade gått bra. Enormt trött och ett tungt tryck över bröstet men ingen direkt smärta. Svårt att andas och minns att jag inte riktigt vågde somna för då pep andningapparaten till och sköterskorna kom till mig. Trodde jag skulle hamna i nån slags koma om jag somnade. Att jag skulle dö eller nåt. Efter att ha pratat med nån läkare som tittade förbi eller nån som för mig kändes väldigt högt uppsatt och kunnig och förklarat mitt dilemma så vågade jag somna trots varningspipet..å se jag dog inte..
Jag drack nån klunk med vatten och fick nån smörgåsbit ibland. Gubben satt ganska länge med mig på kvällen innan han fick lova att fara hem. Jag sov som ett barn.
dag före operation
Klockan elva var inskrivningen på våning sju avdelning 48. Möts av Sven. chefssköterska. Han tar mitt pass och S2, berättar vem som är avdelningsläkare idag och sköterska som ska ta hand om mig. Pekar hur vi ska gå till ett väntrum fullt med New York bilder där vi får sitta i knappt 10 minuter innan sköterska Bea hämtar oss och visar oss mitt rum.
Ett rum för tre. Jag i mitten. En annan sköterska kommer in och ger mig papper som ska fyllas i. Allt på Tyska. Då kommer Anna J in på rummet som en räddande ängel och hjälper oss fylla i alla papper. Försäkringspapper, frågeformulär och liknande. När detta är klart får vi en liten lapp där det står Foto, röntgen, lungor, ekg samt rum 18. Det står vilken våning allt detta sker på.
Anna guidar oss runt alla våningar och hur man går tillväga. På varje ställe lämnar jag över en lapp och personal gör det som ska göras. Foto tas i 6 olika vinklar, två framifrån. Röntgen tas i 2 vinklar. Lungfunktionstest görs, ekg tas och i rum 18 måttas venerna? Rum 18 var förmodligen speciellt för mig som har nersatt ämnesomsättning och äter levaxin. Blodtryck tas också där, sköterskan säger att jag verkar lite upphetsad. Klart man är. Op imorrn.
**27/4 rättelse: Rum 18 där dom mätte venerna var inte särskillt för mig med nersatt ämnesomsättning. Detta gjorde dom även några dagar efter operationen och är för kirurgerna att se hur venerna beter sig när bröstväggen lyfts. För utbildningssyfte alltså.**
Tillbaka till station/avdelning 48 där Sven tar emot oss igen. Han pratar om smärta och förklarar lite hur operationen går till. Jag gråter en skvätt, vill gråta mer men försöker samla mig..
In på rummet där avdelningsläkaren lite laidback berättar om alla tusen komplikationer som kan uppstå. De flesta rare, very rare, never happened. Är det någon som det kommer uppstå komplikationer kring är det jag. Obedobi olyckan... Han tar även fyra eller fem rör blod av mig. Han var duktig på att sticka, kände knappt nåt å jag gillar inte sprutor.
Jag, Anna och sambon sätter oss i New York rummet och snackar. Bara narkosläkaren kvar nu.. Efter en dryg timme av nyttig information från Anna och annat snack så drar vi oss vidare. Vi hämtar ut pengar ur automat och kramar hejdå till Anna. Underbar människa som offrar halva sin lediga dag till att guida runt två stackars norrläningar på Charité.
Dr Lützenberg är förresten sjuk men avdelningsläkaren ringer upp honom och får veta att han är förkyld. Dr L meddelar att han självklart kommer imorgon och utför operationen. Operationstid är 07.15. Kommer att bli en jobbig natt, jag försöker fortfarande inbilla mig att jag är på semester men det är otroligt svårt på ett sjukhus där det pratas om anledningen hela tiden. Missuppfatta mig rätt, jag vill ha koll, jag vill veta och vara delaktig men jag är så sjukt nervös och jag vet inte varför. Mycket för att jag inte förstår språket och för att jag är så ofokuserad att jag knappt hänger med i engelskan. Är rädd att inte kunna göra mig förstådd och rädd att bli lämnad ensam utan sambon. En annan anledning är nog att jag är rädd att nåt ska hända så jag inte får/kan träffa eller ta hand om barnen. Saknar dem, älskar dem och vill vara den bästa mamman som finns åt dem.
op gjord. återkommer
.mitt s2 är här.
Har bokat flyg ner den 15/4 men inte hem. Tror jag ändå tänker boka det för Dr L sa att han trodde jag skulle kunna flyga hem den 25/4 (har operation den 17/4)
Letar boenden för fullt men ekonomisk som man är (kalla det snål om ni så vill haha) så letar man ju efter lite billigare alternativ åt gubben. Försökt ringa Charite om info för boende på sjukhuset men får inget svar. Mejlade men får inget svar.
Berättade för chefen för två månader sen att jag hade en operation på ingång och berättade i veckan för henne att nu var det dags, samt för en av kollegorna. Även för mina föräldrar och idag för svärmor. Jobbigt men barnvakt behövs och chefen lär ju undra om man plötsligt försvinner flera dagar..
Det är här min ångest har legat som störst. Att sätta ord på det. Att föra dessa ord över mina läppar och vidare till andras öron. Det är fortfarande skitjobbigt att prata om men när man väl börjar så överlever man faktiskt och de flesta ger en massa positiv energi.
Nu är det på riktigt. Förut har det bara funnits i min värl, i min ensamma lilla bubbla och nu är det out in the open..nästintill. Så här nära har jag aldrig varit..
Skitnervös men snart är det dags. Nuss operation i Berlin av Dr Lützenberg. Det trodde jag väl aldrig.
