excavatum

Skrev att jag sov som ett barn.. joo det gjorde jag..men när jag vaknade var det fortfarande kväll/natt. Klockan hade inte ens slagit tolv och jag trodde det var tolv på dagen..Tittade ut genom fönstret och det var svart. Det var jobbigt. Kände mig ju nästan pigg. Men jag somnade och vaknade och fick på nåt sätt natten att gå rätt fort ändå.

På morgonen fick jag i mig lite mer vätska och nån mer brösbit om jag inte missminner mig. Jag blev även tvättad, var som peeling. Otroligt skönt måste jag säga och sköterskan var väldigt diskret och duktig. (Men otroligt dålig på Engelska, som de allra flesta sköterskor där var)
Två sjukgymnaster kom förbi och frågade hur allt var. Frågade om jag ville testa att stå. Absolut, testa kan man alltid. Trodde inte riktigt det skulle gå men lets try. Med gemensamma krafter så satt jag i sängen och fick håret borstat. Med ytterligare gemensamma krafter stod jag på egna ben och fick nya lakan i sängen. Massor av beröm och stoltheten sken säkert lång väg.

Då besiktningen var klar, papper fixade mellan avdelningarna blev jag uppskickad på rummet. Jag slapp gå utan fick både mig och sängen transporterad såklart. Strax efter min ankomst dök gubben upp! Jag glad. Dock var jag inte ett särskillt trevligt sällskap. Jag somnade med mackan halvvägs till munnen, i munnen, med vattenflaskan i handen och sugröret i munnen. Jag somnade mitt i en mening och ibland bara nån minut efter att jag vaknat. Men han satt där, troget som en hund vid min sida darlingen. Fick även bestämma själv över morfinet nu. Fick trycka hur mycket jag ville. Jag skulle inte ha ont sa dom och jag kunde inte överdosera. Trodde dom inte riktigt så lite försiktig på knappen var man. (Jag fick alltså en jämn ström morfin per automatik men ville jag ha mer skulle jag bara trycka och detta kunde jag göra varje kvart om jag ville)